Alltså... Vad händer?
Nu när jag inte har Ballerina hos mig har jag helt förlorat inspirationen att uppdatera. Livet blir på något sätt lite tråkigare då. Fast jag har ju haft henne hos mig också efter att jag skrev sist, så det kanske inte är hela förklaringen till att jag skriver så sällan.
Men en uppdatering kanske. Såg ju på fejjis senaste kommentar att han var sugen på att kommentera lite mer framöver så då tänkte jag att jag måste ju försöka ge honom, och alla andra som läser, den möjligheten.
Nu har jag varit i Växjö snart en vecka efter två sköna veckor hemma hos M & Ball. Jag har också fått den underbara möjligheten att få träffa familjens lilla nykomling, Fejjis & Challans mästerverk! Nu har jag haft en vecka med bland annat musik & rörelse-examination, simning och tenta. Imorgon bär det av mot kallare breddgrader, nämligen Trysil. Det blir nog roligt hoppas jag men jag har inte hunnit förbereda mig så mycket känns det som. Vinterutbildning med utför, längd och snöbivacksövernattning (för dem som vill, och självklart måste jag anta utmaningen!)
Nu den senaste tiden har jag haft ganska svårt att hålla mig till vad min blogg faktiskt förmedlar: "Se en möjlighet i varje svårighet istället för en svårighet i varje möjlighet"
Detta är något jag har kämpat med, men som jag äntligen känner börjar bli lite lättare igen. Lättare att se framåt, lyfta blicken och våga drömma! Det är nog inte för att vintern går mot vår (det har ju trots allt snöat de senaste dagarna) utan för att jag tagit mer tid med Gud. Han ger mig frid, ett inre lugn, trots att det stormar runt omkring. Mina yttre förutsättningar och möjligheter har inte förändrats så mycket utan det handlar om min inställning. När jag går med Gud är livet så mycket mer värt att leva, vare sig jag är på äventyr i Afrika eller sitter med studieböckerna i ett vitt Växjö. Visst längtar jag, drömmer om de dagarna som var så innehållsrika med utvecklande upplevelser och tänker hur mycket sådant jag skulle hunnit med på de senaste 7 månaderna när jag istället ägnat mig åt studier. Jag vill ha en utbildning, men det innebär också en rädsla. Att jag blir fast i den, lever ett Svensson-liv och går miste om vad jag skulle kunna bli. Men jag får ändå förströsta på att Gud kan använda mig där jag är just nu, i ett snöigt Växjö, även om inte frukten av mitt arbete visar sig lika tydligt här. Innerst inne känner jag mig som en äventyrare och jag bara hoppas att Gud ska ge mig mod att våga vara det även i framtiden. Det är så lätt att bara glida med, göra det som andra förväntar sig. Men om det inte är jag? Kanske kan den här vägen leda till att jag får vara med att utveckla idrott & hälsa i Sydafrikas skolor (ett ämne de nyligen återupptagit i skolan.) Inte för att detta är något som jag vet att jag ska göra. Men jag vill se möjligheter, de möjligheterna i livet som bara Gud kan ge mig.
